Günther Wallraff tog arbete på olika företag för att avslöja jargong och hur de jobbar. På ett callcenter frågade han sin chef varför jeans och gympaskor var förbjudna, ingen ser ju vad man har på sig.
Svaret? Ert yttre påverkar er inre hållning. Så är det verkligen med bilar, i en Passat eller Niro krymper jag ihop, ratten styr mot Ica Maxi och återvinningscentralen, jag fogar in mig i trafikrytmen och väntar på att dagen ska ta slut.
Konsumentbeteendeforskning visar: Kläder förmedlar enorma mängder information om vem en person är, vill vara och inte vara. Är det så med bilar också? Dags att wallraffa. Sagt och gjort.
Jag tar mig till Aryam, ett trendigt glasställe på Södermalm. Glassen är jättegod och jättedyr och de flesta ser ganska trendiga ut, med lite ansträngning smälter man in.
Så ser jag ett ovanligt stiligt par, han lite äldre och gråhårig, typ 47, med ett hårsvall som man bara ser på bilder av gamla kungar eller reklam för hårschampon, hon yngre och gravid. Stiliga var för sig, ännu mer tillsammans.
De stack ut i kön och åt verkligen glassen med grace. Som hade de levt hela sina liv där manéren inte kommer av att läsa etikettböcker, utan med modersmjölken.
Kollar upp paret. Det var enkelt, på lastzonen står en förrförra generationens Range Rover, Autobiography med V8, givetvis British Racing Green. Lagom patina, lite lera på hjulhusen. Våning på Östermalm, en Ferrari från 1972 som andrabil.
Mannen är Range Roverns ende ägare. Han har alltså innan 30 lagt en miljon på en bil som klarar allt och som han kan ha resten av livet. Jag vet inte vad han jobbar med, men bilvalet har helt klart gynnat hans karriär och förbättrat hans karaktär.
Här och nu inser jag att det vi kan mäta, räckvidd, skärmstorlek och 0-100, är mindre intressant. Jag vill ju ha en bil som passar mig, som får mig att sträcka på mig, bli glad, nyfiken, vilja upptäcka nya platser, utforska livet och världen. Bli glad när jag ser min bil, längta efter en utflykt.
Oförnuftigt? Inte alls. En bil är ett transportmedel, men också ett konstverk, en familjemedlem, en samlingsplats för minnen, något man skrattar och gråter åt och med. Den hjälper oss att minnas.
Som när jag var 11 och hjälpte en Ferrari 308 GTS att hitta Flygvapenmuséet, jag minns än idag förarens nöjda leende och den vita skjortan, avgasljudet. Som om Magnum tagit med den från Hawaii, bara för att göra mig glad. Hade han kört en benvit Peugeot 504 GLD hade jag glömt det samma dag.
Du kanske suttit i en 504 och huttrat, väntat på att den ilsket gula glödningslampan ska slockna. Olika bilar ger olika associationer, det väcker minnen och skapar kultur. Kultur är levnadssätt, beteendemönster, seder, klädsel, ritualer och konstarter. Det är väl just det bilen speglar, i samklang med sin förare. Eller så skär det sig helt.
Är det kanske därför vissa nya märken är så svårsålda? De börjar med ett tomt blad och förknippas med överfulla hamnlager, stora showrooms och geopolitik. Märken som har en historia, ett varumärke och en mystik vinner här. I samklang med bilanvändare skapar och bygger man varumärket.
Range Rovern stärker självkänslan men användandet bidrar också till andras upplevelse. En plats är ju inte bara byggnader utan även människor. Det gäller bilen och mycket annat som vi äger, tycker och gör.
Biltillverkare borde hänga lite mer i glasskiosker, se hur deras bilar används, hur förarna lyfter eller sänker varumärket. Ju fler som smälter samman med bilen, desto mer attraktiva blir de, båda bilarna och förarna.
På vägen hem stöter min fru på en kollega i en byggvarubutik. Trist typ, tänker jag, hon utbrister: Han är förnuftig, kör säkert en Škoda. Fem minuter senare ser vi det förnuftiga paret i en vit Octavia. Även det en bilkultur, men inget för mig.