Nyligen läste jag en ledare i DN om den senaste Tiktok-trenden, rawdogging. Vilket för tidigare generationer var slang för att ha sex utan kondom, men nu är ett begrepp som innebär att man ”existerar utan skärm”.
På sociala medier sprids filmer på rawdoggande kids som stirrar ut i tomma intet, och tydligen har även en vetenskapsreporter på SVT testat att rawdogga i fyra timmar genom att titta på färg som torkar.
Fenomenet tycks vara en desperat motreaktion till det ständigt uppkopplade livet.
Att rawdogga i den vidare bemärkelsen, att göra just ingenting, är inte ny. I öst kallas det för meditation. Att det har blivit svårare att bara vara idag kan nog alla skriva under på. Dessutom känner algoritmerna oss allt för väl.
Kanske är det nu som de äldre generationerna slår sig för bröstet och säger ”på min tid, då kunde vi minsann ha tråkigt”. Jo jo, men är det verkligen helt sant? De hade förvisso inga skärmar, men det föddes också betydligt fler barn förr. Så kanske fördrevs mycket av dåtidens tristess mellan lakanen istället för framför en skärm? Bara min vilda sociologiska gissning.
Trots längtan har den moderna människan svårt att koppla av. Är det så konstigt när vi lever så mycket uppe i huvudet? För mig har bilkörning alltid fungerat som en form av avkoppling. Ett avbrott där jag uppgår i en absolut närvaro och kan ge mig hän bilen och vägen. Bakom ratten vandrar tankarna lätt och ledigt och sinnena myser.
Men på senare tid har det blivit svårare.
Det plingar när man ligger för nära filmarkeringar. Ratten rycks ur händerna om man inte är centrerad på vägen. Autobromsen hugger för att systemet tror att man är på väg att kollidera. För att inte nämna alla de gånger som en assisterad nödparkering vid vägkanten har påbörjats för att bilen inte tror att jag är vid medvetande, då jag inte kramar om ratten tillräckligt.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag suttit med näsan i instrumentpanelen för att bilar tvärnitat under fickparkering, då systemen ansett att jag kommit för nära omgivningen. Att kunna parkera i tajta fickor är ju en sport, som man inte längre tillåts utöva ostört.
Värst var nog första versionen av Xpeng P5 som förutom varningsljud också ryckte i säkerhetsbältet som ett koleriskt barn när man gjorde något fel.
Som tillverkare vill man väl att kunderna ska uppleva att det är en fröjd att sätta sig bakom ratten snarare än en lättnad att kliva ur?
Jag vet att systemen går att stänga av, att det inte finns perfekt interaktion mellan teknik och människa, samt att det i grunden är en bra sak att vi kan avvärja fler allvarliga olyckor.
Men det måste kunnas göras utan att man känner sig förekommen av mjukvaran. Se på Facebook, Tiktok och Google, de verkar ha knäckt koden om mänskligt beteende och gör det så pass bra att vi inte ens märker hur algoritmerna utövar sin kraft över oss.
Att köra bil har gått från att vara avkopplande till att bli mer stressande. De nya säkerhetssystemen räddar säkert tusentals rattsurfare men är sannolikt lika mycket en möjliggörare för detsamma.
Försöker du att göra någonting annat än att köra i en gammal analog bil så sitter du snart i diket. När jag tar ut min Mercedes 560 SEC finns det ingen teknik som lägger sig i, ingen lockande pekskärm med en oändlig värld av streamingtjänster. Det gör något positivt med mig.
Det är jag, min egen körförmåga och min egen fantasi som sätter gränserna bakom ratten.
I am on my own, så att säga. Just den känslan kan jag innerligt sakna i moderna bilar som blinkar, pockar och lägger sig i.
Vi har på senare tid även sett en kraftig inflation av sport-mode i även rätt effektsvaga bilar. Undrar hur länge det dröjer innan tillverkarna inser att det som mest behövs är ett zen-mode, där bilens digitala miljö och känselspröt taggar ner?