Att vi på auto motor & sport älskar bilar byggda enkom för njutning är väl inget vi sticker under stol med. Att miljarder (som hade kunnat användas till att mätta hungriga och bygga tak åt hemlösa) har plöjts ner i jakten på något så trivialt som körglädje. Att hundratusentals mantimmar har slösats på att skapa undersköna karosser med såväl estetisk som aerodynamisk balans. Att mångmiljonbelopp gått åt bara till att sänka tyngdpunkten ett par millimeter. Inget fel i det. Vi älskar det!
I arbetet med vårt tv-program har vi tagit det ett steg längre. Vi jagar hämningslöst den perfekta körupplevelsen över hela världen. Längst upp på min topphemliga billista kallas projektet (väldigt inofficiellt) The Super Car World Tour. Jag vet. Nördigt är bara förnamnet.
Varje vecka gnuggas våra jeans mot svindyra skinnklädslar i världens bästa bilar. En otrolig lyx och jag nyper mig ofta i armen för att se om jag är vaken eller om jag drömmer. Som med all lyx blir också det vardag till slut. Njutningen blir aldrig mindre, men erfarenheten och vetskapen om vad dessa kan prestera gör mig såklart mindre chockad och förvånad.
Precis som för dem som fastnat för basejumping eller TopFuel-dragsters eller kokain så krävs det mer och mer och MER, för att jag ska bli riktigt tillfredsställd. Men det händer fortfarande. Idag var en sådan dag.
Framför mig står en lång slank bil med vacker voluminöst vågformad kaross. Med på gränsen till överdriven hjulbas och minimala överhäng både fram och bak. Den vilar på enorma 21-tumshjul, som inte alls ser vräkiga ut. Tvärtom harmonierar de väl med resten av bilen. Det är förvisso vinterdäck på. Sommarhjulen till den här skönheten är såklart 22:or.
När jag öppnar förardörren sköljs mina sinnen över med en ny våg av intryck. Nya revolutionerande material, bländande komfort och instrument som bjuder på exotisk rymdskeppskänsla.
Bilen är skapad av ett amerikanskt bolag baserat i Anaheim, Kalifornien. Den har ett danskt namn efter sin grundare och designer, Henrik Fisker. Den byggs i en finsk småstad.
Spretig, konstig, knäpp? Inte alls. Om man blir imponerad när man kliver in i Karma är det ingenting mot vad man blir när man kör den. Rubriken UPPLEVELSECHOCK! är inte långt borta. Och jag menar inte främst känslan från den nyskapande EVer-drivlinan med två maffiga elmotorer på bakaxeln och en turbofyra från GM under motorhuven där fram. Jag pratar om hur den här 2,4 ton tunga besten rör sig på vägen.
Om Karma är en försmak på hur eldriftens nya paketeringsmöjligheter kommer att påverka bilarnas köregenskaper, då har vi mycket att se fram emot. Den här bilen sitter som klistrad på vägen. Unik i sin viktklass.
Stockholmarna har blivit bortskämda med exotiska bilar på senare år. Ingen tappar längre hakan när en pärlemorvit Ferrari 458 Italia rullar förbi. Folk suckar besvärat när vårsolen skyms av en jättestor 911 GT3 RS-vinge på Café Alberts trottoarservering mittemot Riche på Birger Jarlsgatan. Men när Fisker Karma ljudlöst susar in … Det var länge sedan en bil fick så starka och spontana reaktioner. Var man än parkerar skapas en halvmåneformad publikskara runt bilen. På väg hem från vår inspelning plockar jag upp min flickvän på söder. Det sista jag hör från åskådargruppen på trottoaren när dörren stängs är: ”Titta, den jäveln har en het tjej. Också!”
Johanna tackar för komplimangen. Själv fnissar jag åt att det just nu står en BMW 318i Touring på p-rutan i mitt garage. Men det kan ju inte de veta.
Bilen är så annorlunda att till och med ordningsmakten var tvungen att ta chansen till en närmare titt. Jag trodde först batteripaketet hade kortslutit när kupén fylldes upp av blått blixtrande ljus.
”Vad är det för bil?! Vi har aldrig sett något liknande förut”, säger poliserna i kör och skjuter fram ett alkotest som alibi för sitt ingripande.
”Det här är Fisker Karma. En miljöbil. Ni kommer att få se mer av den framöver.”