Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Att båtsemestra på Göta kanal har många likheter med att bila på el. Det blev jag varse i julas när familjen brast ut i strejk vid Ionitys laddstation i Mantorp. Ett unisont rungande skrik ekade i kupén på MG Marvel R:
”Aldrig mer elbil!”
Till viss del får jag skylla mig själv. Den fyrhjulsdrivna versionen har nämligen bara 37 mil WLTP-räckvidd (en sommardag utan julklappar, hundar och barn). Framför oss hade vi 60 mil resa enkel väg. Det var julhelg. Sju minusgrader ute och i bästa fall 43 minuters laddtid för att få 80 procent i batteriet per laddstopp. Detaljer som gjorda för en bra historia … och äktenskapskris.
Skilsmässodiket är ett annat namn för Göta kanal. De flesta av er har säkert sett filmen med samma titel och några har kanske till och med själva seglat igenom den utgrävda farleden. Som sjömansdotter har jag blivit en riktig landkrabba och undviker båtar.
Men jag har hört att det tydligen är just slussningarna i kanalen som är extra prövande för relationen. Och enligt svensk skilsmässostatistik går de flesta äktenskapen i kras just efter sommaren. Men efter den senaste långelbilsresan undrar jag om vi inte kommer att få se en ny trend snart – där skilsmässorna ökar efter vintern – i takt med att antalet elbilar ökar.
Varför?
Trots att jag har bett familjen att klä sig extra varmt med långkalsonger inför årets elbilsresa till farmor fryser de redan innan vi passerat Södertälje och vill att jag ska höja kupévärmen. Vilket jag som ”kaptenen ombord” inte vill eftersom det knaprar på räckvidden.
Motvilligt höjer jag en grad. Men de fryser fortfarande. Själv myser jag i minkpäls, kashmirmjukisdress och Ballykängor.
Min sambo undrar varför jag kör så långsamt och påpekar att vi kommer missa både Kalle Anka och tolvslaget på nyårsafton om jag fortsätter köra i den här takten. Hmm … motvilligt gasar jag lite grann. (Hur sakta får man egentligen köra lagligt på E4?)
Vi närmar oss första ”slussningen”. Jag gasar och bromsar kraftigt så att alla slungas fram och tillbaka i sätena.
– Vad sjutton håller du på med?
– Jag förvärmer batteriet.
Samarbetet havererar mellan kapten och navigatör. Eller ja, chaufför och kartläsare i det här fallet. Vi ska angöra första laddstolpen. Och att hålla koll på höger och vänster är tydligen lika svårt som babord och styrbord.
Vi kör fel och en kamp mot ”procenten” börjar.
Vi når med nöd och näppe en 50-kilowattsladdare. Jag informerar samtliga i besättningen om att 50-kilowattsladdning kommer att innebära lite längre laddtid än om vi hade hittat till en snabb snabbladddare. Drygt en och en halv timme senare är vi återigen på rätt kurs.
Håll med om att det finns många likheter mellan att ”båta” och att bila.
I en båt måste man liksom i en bil hålla sams på en liten yta. Åksjukan spänner både över hav och land. Och för att komma i hamn krävs ett bra samarbete mellan befäl och manskap.
Även om frunken skulle kunna liknas vid en förpik är de alldeles för små för att krypa ner i om man vill dra sig undan. Och ”byssan” som vanligtvis tillagar sjömansbiff och andra läckerheter är på M/S Marvel R outsourcad till olika hamburgerior längs med vägarna.
Vid slussarna i Göta kanal samlas ofta publik för att bevittna organisation och samarbete ombord. Det slipper man tack och lov vid laddstolparna.
Skilsmässodike eller kärlekskanal? Potato potato? tomato tomato? Hur långt vi faktiskt kom och alla tekniska detaljer kring långresan med Marvel R kan ni läsa om snart.
Och de andra pikanta detaljerna sparar jag till nästa möte hos familjeterapeuten. Men ju snabbare det blir ordning på räckvidd, laddhastighet och infrastruktur desto bättre …
Med vänlig hälsning,
M/S Förbränningsmotorn