Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
”Vad kännetecknar våren för dig?” Så löd frågan i senaste numret av lokaltidningen Mitt i. Stockholmsborna svarade: Snödroppar. Fågelkvitter. Sol. Att gruset sopas bort från vägarna. Vårsneakers.
Hade jag fått frågan hade svaret blivit att fler memilas ger sig ut på vägarna. Ja, ni liksom jag, kör förmodligen mer bil än ni sitter på cykelsadeln. Och är förmodligen också vana vid memilas som lurar i döda vinkeln och som gärna parkerar framför en vid rödljuset där de fäller upp sina stjärtfjädrar i väntan på grönt ljus.
Konstigt nog syns de sällan till i VIP-filerna som byggs exklusivt för dem: cykelvägarna.
Memila står alltså för MEdelålders Män I LycrA. Det är inget nytt begrepp men jag misstänker att arten har muterat under vintern och vill därför göra andra uppmärksamma.
Javisst, detta handlar om en klassisk konfliktsituation mellan bilist och cyklist. Och ja, jag skulle kunna ge ut en roman om olika roadragehistorier eftersom jag är hetlevrad. Men med 37 jordsnurr har jag kommit att leva mer efter devisen ”jag väljer mina fajter”. Och idag valde jag den!
En memila med snusnäsduken knuten hårt runt hjässan lirkade sig fram genom den tröga morgontrafiken på Hornsgatan. Han nöjde sig inte förrän han stod längst fram i kön där han inväntade grön signal. Jag låg bakom.
Trafikljuset skiftade färg och hans quadriceps började jobba likt en mänsklig vevstake. Det värsta med de tunna lycrabyxorna är att de lämnar så lite över till fantasin. Det gick inte fort framåt när han segdrog sig uppför Hornsgatans puckel och sinkade trafiken.
Två meter till höger om den memilaorsakade kön flög södermammor och söderpappor fram med sina flakcyklar på: cykelvägen. Men herr knotrumpa kände sig större och viktigare än så denna morgon.
Det bästa med roadrage är att det avslöjar ditt eget mående – det är som ett lackmuspapper på hur det är ställt där inombords – så jag antar att herr memila fick sig en liten skopa av min egna oförlösta ilska.
Jag hängde mig på tutan (gillar att tuta) och vevade ner rutan. Jag smög upp parallellt med honom och i den mildaste ton (jag ansträngde mig för att låta vänlig) informerade och undrade jag:
Godmorgon, du vet väl att miljöpartiet har byggt nya fina säkra cykelvägar bara två meter längre till höger, varför cyklar du inte på dem?
Då vänder han sig om. Han har mule, stora näsborrar och två långa öron. Det är ju för sjutton ett cyklande lamadjur i lycrabyxor! Ja, ni vet det sydamerikanska åsnedjuret med ett överskott av saliv.
Jag ser hur han laddar loskan och skyndar mig att stänga fönsterrutan innan salvan från den stora snörpta munnen avfyras. Det smäller till i plåten när slembollen träffar dörrsidan.
Hjälp!
Jag skyndar mig att ta en bild som jag skickar till Ove på Skansen. Och mycket riktigt bekräftar han att det ser ut att vara en memilama (medelålders lamadjur i lycrabyxor).
Det verkar alltså som att det har skett en mutation mellan lamadjur och memilas, som cyklat mycket i de sydamerikanska högslätterna.
Så tänk er för en gång extra – det som ser ut att vara en vanlig halvaggressiv memila kan lika gärna vara den betydligt argare sorten memilama.